Här sitter jag nu och väntar på provsvaren från Haukeland och försöker överskåda den ocean av vitsmöjligheter som kommer att presentera sig om det nu visar sig att jag faktiskt har klamydia i halsen... Väldigt lite troligt sa farbror doktorn nu i veckan; nej du har nog bronkit skall du se. Astma sa han jag var hos rätt innan julbordet. Ja ja – med feber och ont i skallen, vad gör lite astma till eller från?!...

Men vänta nu här – vad är nu vitsen med denna ändlösa klagosång? Skulle inte det här handla om köket som Mattilsynet glömde, fri akvavit och chefens fru som dansade lambada i bara korsetten? Jo, nu skall ni höra: Jag försöker bara måla upp en bild av till synes hopplösa förutsättningar för undertecknad att referera denna festlighet i några som helst positiva tongångar. Men just till synes är nyckeln här. Det diametralt motsatta skedde. Jag hade en strålande kväll tillsammans med min höggravida och lika spiknyktra fru, mina för dagen ovanligt välekiperade favoritkollegor och deras bättre hälfter (beklagar Tore, inte du). Det ser jag nästan på som den ultimata kvalitetsstämpeln på oss som social skara. Jag tar inte risken att dubbelchecka om de andra hade det lika trevligt eller om det bara var en feberhallucination...

Gott med julmat. Finfin underhållning – som vanligt när Tom Georg arrangerar – i form av en duo som löste sin tredelade projektuppgift med glans och framförde en svensk visa (Lisa Nilsson, mmm), en jazzlåt och en julsång. Historiens minsta dansgolv (dansgolvsarkitekten visste kanske att vi var IT-konsulenter?), som under kvällen utvidgades till historiens näst minsta dansgolv, kom till sin verkliga rätt då musiken på slutet av kvällen ackompanjerades av Gørans karaokeballader, framförda med en perfekt blandning av hjärta och smärta och gin tonic.

Jag gläder mig redan till nästa år. God jul.