Som vore det en slags prematur bröllopsfest för vårt splitter nya par - de unga förtjusande Krister och Marianne - höjde vi våra glas med rosa champagne inne på vår privata lilla alkov på Bocca och skålade för deras stundande (och i skrivande stund fullbordade) kretanska bröllop. När vi hade torkat champisflaskorna gick vi ned en trappa till väntande långbord med överraskande goda rätter och mindre överraskande goda bordskamrater.

När vi så var mätta, eller mer riktigt; när klockan klämtade, gick vi upp en liten backe (där undertecknad äntligen fick sällskap av sin förtjusande fru). På toppen av den lilla backen kunde vi slå oss ned i varsin skön röd stol och bevittna en fullkomligt omiserabel framföring av Victor Hugos Les Miserables; DNS storsatsning för hösten. Festligt förstås att få se Helge Jordal i rollen som sig själv, men med hård konkurrens av bland andra den sjönsjungande Eponine stod Vermunds kompis Sigurd Valjean för kvällens allra mest omiserabla uppträdande. Han sjöng så strålande att det bara är en tidsfråga innan vi ser Vermund och Liv-Berit på B-listan...

Summa summarum en förträfflig afton med stimulerande påfyllning både för magsäck och kulturell dito.