Underteckn...förlåt jag börjar om. Det blev för formellt. Jag var i Hardanger på förlängd ferie slash sjukskrivning efter att min syster hade omkommit i en olycka tidigare på sommaren. Det var en minst sagt omvältande upplevelse för mig och en av mina utmaningar var hur det skulle vara att komma tillbaka på jobbet och vara "normal". Därför passade det väldigt fint att det, bara ett par dagar innan jag skulle returnera till arbetslivet, kunde få chansen att starta i en social omgivning med mina goda Miles-vänner. Jag tog därför snøggbåten in till byn och tillbaka för att få delta på denna första SMiles efter sommaren.

Efter ett mystiskt möte på kontoret med varsin julöl(!) i handen bar det iväg till fots ned till Dokken där vi till slut hittade en skäggig karl i en cabin cruiser som utan ett ord annat än hej tog oss till sjöss. Ett 20-tal minuter senare lade båten till vid Cornelius på Holmen, utanför Bjorøy. Det visade sig vara Skjellmannen själv som hade hämtat oss. Alf Roar Sætre heter han och skulle senare visa sig vara en riktigt underhållande filur vars kunskaper om livet på sjöbotten troligen är svåröverträffade. Hans otvungna och rättframma sätt att berätta om sin (och restaurantens) minst sagt brokiga bakgrund var värt turen bara det.

Pausunderhållning: Norsk-svensk maritim ordbok:
Kråkebolle = Sjöborre
Kamskjell = Pilgrimsmussla
O-skjell = Hästmussla
Breiflabb = Marulk
Brosme = Lubb

Under tiden han berättade snittade han elegant upp några levande sjöborrar och serverade runt till alle man. Några såg lite lustiga ut när de smakade, men ingen vägrade. ...vilket var tur, för då hade de ju gått miste om en delikatess. Samma sak med musslorna; att se musklerna dansa på pilgrimsmusslan medans han skivade upp den gav en liten extra piff till maten.

När det var dags för huvudrätten hade kocken, tidigare kökschef på Fiskekroken, tagit till det gamla ungkarstrickset: När det är både regn, solsken, vind och vindstilla på samma dag passar det bäst med en huvudrätt av lax, marulk och lubb. Gott var det, underhållande var det och, som en avslutande personlig hälsning; välgörande för själen var det.